Många gånger har vi blivit förvånade över hur väl det har gått att överföra Ultimate Fighting till tv-spelsvärlden. Wrestlingspel och boxningsspel blir sällan särskilt bra av någon anledning. Om det beror på att spelutvecklarna inte är familjära med dessa aktiviteter eller om det är något med wrestling respektive boxning som gör att det är svårt att få till en bra spelkänsla låter vi vara osagt, men klart är att det alltid saknas något eller några element för att spelen ska bli utmärkta.

De som älskar den våldsamma och tekniska sporten UFC har dock kunnat spela många fina UFC-spel på Xbox 360 de senaste åren, inte minst spelen i UFC Undisputed-serien. Nu har den tredje versionen av UFC Undisputed lanserats och det är i det närmaste ett mästerverk.

UFC Undisputed 3 är utan tvekan det bästa Ultimate Fighting-spelet som finns. Kanske är det även det bästa fightingspelet alla kategorier. Med denna version har utvecklarna bland annat putsat på karriärläget, lagt till flera viktklasser och förenklat kontrollerna. Nu kan du välja två lägen när det handlar om ”grappling”-läget, nämligen Amateur och Pro. Pro-läget kan översättas med det som finns i de första två spelen i serien, medan man med Amateur-läget kan komma igång med fightingen på nolltid. Inlärningskurvan för de tidigare spelen var ganska lång. Det är uppfriskande att utvecklarna har tagit till sig av den kritik man har fått.

Samtidigt som utvecklarna har gjort UFC Undisputed 3 något enklare att spela än de andra versionerna har man inte snålat in på funktionerna. Förutom kampsportarna i UFC kan du också välja atleter från Pride FC. I karriärläget väljer du en fighter från någon av serierna och försöker ta honom till toppen. I UFC Undisputed 3 behöver du inte heller vänta så länge på att få gå matcher. Du genomför två eller tre träningar och sedan är det dags för match.

1993 lanserades Syndicate, ett spel som blev ett av de mest tongivande dataspelen under 1990-talet. Spelidén var enkel. Spelaren skulle genom att tänka strategiskt förgöra datorns legotrupper med alla tänkbara medel. Även om grafiken var medelmåttig och banorna skapade i rudimentär 2D var spelkänslan något alldeles extra. Nu har utvecklarna Starbreeze dammat av det snart 20 år gamla Syndicate och lanserat ett nytt spel till Xbox 360. Frågan är: har man lyckats bevara spelkänslan?

Det är inte många gånger strategin att göra om ett gammalt spel fungerar. Tyvärr är 2012 års version av Syndicate ett exempel på detta. Intentionen var säkert god, men Starbreeze kom bara halvvägs, om ens det. Du som spelade originalversionen när det begav sig kommer att känna igen storyn. Du befinner dig i framtiden där globala företag (syndikat) äger allt och alla. Det pågår ständigt en kamp om olika territorier. Dessutom försöker syndikaten lägga vantarna på varandras teknologiska landvinningar.

I Syndicate 2012 saknas all form av strategiska inslag. Detta spel handlar bara om action. Det är ett first person shooter-spel utan större finesser. Den enda sak vi kan komma på som gör spelet unikt är det chip, DART 6, som huvudpersonen förfogar över. Detta chip gör att huvudpersonen kan sakta ner tiden och även påverka fiendernas chips. Med detta chip aktiverat blir vissa av actionsekvenserna faktiskt ganska trevliga. Förutom att sakta ner tiden kan du hacka fiendernas chips så att de plötsligt begår självmord, kollapsar eller helt sonika börjar skjuta på sina egna. I många sekvenser måste du kombinera chipets funktioner med ett snabbt avtryckarfinger för att komma vidare.

I övrigt är spelets storyline extremt linjär. Du lotsas sakta men säkert igenom förutbestämda banor där x antal fiender ska oskadliggöras. Ibland får du vissa valmöjligheter, men det skapas inga alternativa spelvägar för det.

Vi på Xboxer.se älskar renodlade fightingspel. Utvecklaren Capcom, som är ledande inom crossovers av populära serier av fightingspel, är givetvis en av våra husgudar. Vi älskar spelen i Marvel vs. Capcom- och Tatsunoko vs. Capcom-serierna och är stora fans av Tekken. Så när Capcom nu har lanserat Street Fighter X Tekken har vi suttit klistrade vid teven i flera dagar. Här är våra kommentarer om Street Fighter X Tekken för Xbox 360.

I Street Fighter X Tekken har Capcom samlat de klassiska karaktärerna från respektive spelserie. Nästan alla fighters från Street Fighter finns med. Från Tekken har Capcom dock fått göra en gallring. Tekken innehåller ju så många fler fighters. De mest populära karaktärerna, King, Julia, Yoshimitsu och Kazuya, finns emellertid med på listan.

Som med alla andra nyare spel från Capcom är spelmekaniken oöverträffad. Spelkänslan likaså. Karaktärernas rörelsescheman är mjuka och följsamma. Kontrollerna är mycket exakta. Med lite träning kan man styra karaktärerna in i minsta rörelse.

Matcherna fungerar som i Tekken, det vill säga att en match avslutas om någon av karaktärerna blir utslagen. Med denna regel måste du hela tiden ha koll på hälsan på dina karaktärer och vara beredd på att snabbt byta karaktär. Genom att byta karaktär när du håller på att utdela en riktigt snygg kombo kan du dra nytta av två eller till och med tre karaktärers specialattacker. Det är en funktion som nästan gör oss tårögda av lycka!

Som grädden på moset har Street Fighter X Tekken två helt nya specialfunktioner, nämligen Pandora och Gem-systemet. Pandora är en fightingkonst som du kan använda om du ligger pyrt till och behöver jämna ut oddsen. När du aktiverar Pandora får du tio sekunder på dig att kväsa en fiende. I Pandora-läget är det två fighters som gör upp i en tvekamp. Med Gem-systemet kan du utrusta karaktärerna med gems (ädelstenar) som ger specialkrafter, antingen i attack eller försvar. Alla ädelstenar du samlar på dig sparas. Inför varje batalj väljer du vilka karaktärer som ska ha vilka ädelstenar. Capcom har alltså byggt in ett element av strategi i Street Fighter X Tekken!

Warp till Xbox 360 Live Arcade är en intressant upplevelse. När de flesta andra spelutvecklare verkar ha snöat in på FPS-spel helt och hållet är det uppfriskande när det kommer ett spel som utmanar fantasin. Warp är ett sådant spel. I Warp tar du rollen som en alien som blivit mycket illa behandlad av människorna (helt tvärtom mot hur det brukar vara alltså). Det gäller att fly från de vetenskapsmän som håller dig inlåst i en forskningsanläggning som ligger mitt i havet. Det sätt på vilket du flyr är smått genialiskt. Du kan nämligen böja material (”warp”) med tankekraft för att förflytta dig genom väggar och ta dig in i olika utrymmen. Du kan också förflytta dig in i vetenskapsmännens kroppar för att helt enkelt spränga dem inifrån! Kanske blir det så att årets nya tillskott till Svenska Akademiens ordlista blir verbet ”warpa”?!

Warp är en spännande blandning av ett sneak em up-spel som Metal Gear Solid och ett pusselspel. Samtidigt är spelet fyllt av humor. Eftersom du kan förflytta dig in i olika utrymmen eller helt enkelt anta formen av olika objekt kan du hitta de mest fantasifulla platser att gömma dig på. Nu har du dock fler möjligheter att tackla de elaka vetenskapsmännen än att bara ”warpa”. Ju längre in i spelet du kommer desto fler verktyg kan du använda. Du får till exempel möjlighet att skjuta iväg enklare projektiler för att skada vetenskapsmännen.

Spelet är relativt linjärt. När du förflyttar dig till en ny del av forskningsanläggningen kommer du att ställas inför ett hinder eller en utmaning. Du ser enkelt vad utmaningen är, men sedan har du stor frihet när det gäller hur du ska gå tillväga för att komma vidare.

Det tar ungefär fem timmar att spela igenom Warp. Eftersom Warp ligger på Live Arcade får du en spännande spelupplevelse till en billig penning.

Resident Evil 5 var inte mindre än en klassiker. Här blandade utvecklarna in de bästa delarna från filmerna med helt nya historier för att skapa en mycket minnesvärd spelupplevelse. Kanske var det så att Resident Evil 5 var höjdpunkten i spelserien. Resident Evil: Operation Raccoon City till Xbox 360 är nämligen, i vår mening, en mindre katastrof. Det är svårt att hitta en enda ljusglimt i detta spel.

Det är faktiskt smått imponerande hur man kan misslyckas så kapitalt med ett sådant lysande koncept, som ju storyn bakom Resident Evil faktiskt är. Allt finns ju på plats, det är bara att fintrimma actionsekvenserna och väva ihop storyn på ett åtminstone acceptabelt sätt. Men icke, fightingen är under all kritik och storyn, ja den är obefintlig.

I Operation Raccoon City tar du rollen som en soldat i Umbrella Security Service. Tidsmässigt är spelet förlagt någonstans mellan Resident Evil 2 och 3, då viruset spreds i Raccoon City. Det är din uppgift att radera ut alla uppgifter som kan koppla Umbrella Corporation till kaoset. Till din hjälp har du ett antal andra välbepansrade soldater. Då är det väl bara att sätta igång att skjuta då?

Nja, för det första är det i princip omöjligt att använda siktet. När du tror att du har en zombie på kornet och trycker av så kommer skottet med all säkerhet att vina rätt förbi. De flesta gånger är det en ren slump om du råkar träffa rätt med ditt skott. För det andra verkar utvecklarna ha programmerat varenda fiende helt individuellt. Ibland räcker det att du sätter ett skott i foten på en zombie för att han/hon/det ska falla ihop. Andra gånger krävs ett 20-tal skott i bålen och huvudet.

För det andra är dina teamkamrater klippt odugliga. De är erbarmligt korkade och springer gladeligen på minor i tid och otid. Du kan, precis som i de andra spelen i Resident Evil-serien, återuppliva dem, men det spelar liksom ingen roll. Du måste springa tillbaka och återuppliva dem fem sekunder senare ändå.

Det går att fortsätta sågningen av detta spel i all oändlighet. Inte ens det faktum att spelet har ett multiplayer-läge ger några pluspoäng. Multiplayer-läget har nämligen exakt samma brister som singleplayer-läget.

Hur många spel som utspelas efter Den stora katastrofen finns det egentligen? Inte tillräckligt många tydligen. I Am Alive utspelas i en stad som fullständigt har ödelagts av en stor jordbävning. Det finns knappt något att äta eller dricka. Ett enormt dammoln som kväver allt och alla drar då och då över gatorna. Samtidigt kryllar staden av folk som helst av allt vill ta huvudpersonen i spelet av daga, så det gäller att hela tiden vara på sin vakt.

Huvudpersonen kommer till staden Haventon för att leta reda på var hans fru och dotter är någonstans. För att få reda på detta måste man leta efter ledtrådar runt om i staden. Givetvis dyker de mest illvilliga personer upp i tid och otid. När man ställs mot en fiende kan man antingen ta fram sitt vapen och börja skjuta eller bara sikta på fienden. Om man väljer det senare alternativet, vilket man ofta måste göra eftersom det verkligen råder brist på kulor i Haventon, blir fienden rädd och springer iväg. Man kan dock räkna med att samma fiende kommer tillbaka, om och om igen.

Grafiken i I Am Alive är verkligen inte imponerande. Alla fiender rör sig som zombies och är inte särskilt snyggt animerade. Det allerstädes närvarande dammolnet lägger sig som ett fult filter över skärmen och är stundtals mycket irriterande. Animationerna när man skjuter en fiende är rent av fula.

En sak som ändå gör I Am Alive lite intressant är att huvudpersonen är en fena på att klättra. Han kan ta sig upp och ner för hustak snabbare än en vältränad chimpans. Emellertid är själva spelmekanismen för klättringen inte särskilt exakt. Det finns en mätare som visar hur mycket kraft huvudpersonen har för klättring. Går den ner till noll faller man helt sonika till marken och dör en plågsam död.

Sammanfattningsvis kan vi säga att du som äger en Xbox 360 har betydligt bättre spel att välja mellan om du vill spela ett actionspel i postapokalyptisk miljö. I Am Alive kan inte rekommenderas.

Spelen i Silent Hill-serien har skrämt byxorna av såväl hardcore gamers som sällanspelare i många år nu. Silent Hill 2 och 3 betraktas alltjämt som några av de bästa spelen inom skräckgenren någonsin. På senare tid har spelen i serien dock blivit sämre och sämre. Våra förväntningar på Silent Hill Downpour var därför inte särskilt höga när vi fick ett exemplar att recensera.

I Silent Hill Downpour får vi stifta bekantskap med en mängd hittills osedda platser i staden. Samtidigt har utvecklaren, Vatra Games, behållit många av de klassiska platserna. Atmosfären är, som den måste vara i ett Silent Hill-spel, suggestiv och läskig. Många av de element som gjorde Silent Hill 2 och 3 så makalösa är dock inte särskilt välgjorda i Silent Hill Downpour.

Främst gäller det fightingsekvenserna. Huvudpersonen, en man vid namn Murphy, måste ta till vilket tillhygge han än kan få tag på för att besegra fienden. Det finns pistoler, men det är lättare att hitta en nål i en höstack än att få tag på en puffra. Ofta är det stenar som gäller som vapen. Så långt är idén godkänd. Problemet är att alla tillhyggen går sönder mycket snabbt. Plankor bryts som tunna kvistar och stora stenar går i tusen bitar. Man måste alltså plocka upp nya tillhyggen hela tiden. Det blir snart ganska tröttsamt. Samtidigt verkar fienderna ha obegränsat med kraft. Får man en smäll ramlar huvudpersonen oundvikligen. Ofta är det enda alternativet i en fight att helt enkelt vända om och lägga benen på ryggen.

En sak som gjorde Silent Hill 2 och 3 så bra var de svåra pusslen och de knepiga utmaningarna. Vi kan gott erkänna att Vatra Games åtminstone har gjort en ansats för att skapa bra pussel och utmaningar, men det räcker inte riktigt.

Det som gör att vi ändå måste ge Silent Hill Downpour godkänt är det stora utbud av sidouppdrag som spelet bjuder på. Uppdragen är omväxlande och relativt välgjorda. Att man genom sidouppdragen får bekanta sig med ett antal av stadens invånare är ett stort plus.

Vi som recenserar spel på Xboxer.se är kanske inte de mest sporttokiga människorna, men vi uppskattar ändå några timmars dribblande med handkontrollen då och då, särskilt om vi spelar mot varandra. FIFA 12 är redan är en klassiker, men nu har utvecklaren EA Sports även lanserat nya FIFA Street. Är FIFA Street bättre än FIFA 12 eller kan man inte ens jämföra spelen?

FIFA Street är en nedbantad version av FIFA 12 med mer fokus på action. I övrigt används faktiskt till stor del samma spelmotor och spelmekanismer i de båda spelen. När det gäller passningar, dribblingar, finter och skott kan den som har spelat FIFA 12 känna igen sig i FIFA Street. Givetvis har EA dock gjort kontrollerna lite enklare – det är ju ändå streetfotboll det handlar om.

FIFA 12 är ett monster till fotbollsspel. Det är så gigantiskt att den genomsnittlige spelaren inte kommer i närheten av att uppleva ens hälften av vad spelet har att erbjuda. Så är inte fallet med FIFA Street. Detta spel är mer lättillgängligt och man behöver inte spela många timmar för att förstå exakt vad man kan få ut av spelet.

I FIFA 12 spelar man sina matcher på stora arenor runt om i världen. Det finns kommentatorer som följer varje passning. När man gör mål exploderar publiken i ett segervrål. Denna atmosfär finns inte i FIFA Street. Här hör man bara bakgrundsljud och rop från spelarna på planen.

Multiplayer-läget i FIFA Street skiljer sig ganska markant från det som finns i FIFA 12. I karriärläget online, World Tour, matchas man mot spelare som kommer från samma region som en själv. De spelare som är mest framgångsrika i en region matchas sedan mot spelare från andra regioner. På så sätt blir multiplayer-läget i FIFA Street mycket spännande och mycket likt hur fotbollen fungerar på riktigt.

Sammanfattningsvis ska man notera att FIFA 12 och FIFA Street är två olika spel som riktar sig till olika typer av spelare. FIFA 12 är betydligt mer avancerat. FIFA Street är mer actionfyllt. Vilket spel man väljer beror i mångt och mycket på hur lång inlärningskurva man kan tolerera och vilken typ av fotbollskarriär online man vill ha.

Det finns många riktigt bra spel på Xbox Live Arcade. Många av spelen är betydligt mer välutvecklade, framför allt när det gäller spelkänsla och spelbarhet, än de spel som säljs i kartong. För några månader sedan fastnade vi på Xboxer.se för Sine Mora. Läs mer nedan om varför du bör ladda ner detta spel bums.

I grunden är Sine Mora ett ganska basic shoot ‘em up-spel. Man ska helt enkelt skjuta ner fiender samtidigt som man ska plocka upp power-ups och nya vapen. Själva presentationen är dock långt ifrån vanlig. Sine Mora är ett grafiskt mästerverk. Miljöerna är fantasifulla och mycket rika på detaljer. Det är så snyggt att man ibland sitter som klistrad med ögonen på grafiken och helt glömmer bort att skjuta.

Spelet är uppdelat i olika kapitel och det finns faktiskt en story. Tydligen kämpar man tillsammans med en pälsklädd ras av någon form av djur mot ondskefulla aliens som försöker angripa de pälskläddas planet. För varje nedskjuten alien får man poäng. Man kan sedan följa sitt avancemang på de globala rankinglistorna i realtid. Denna funktion är oerhört beroendeframkallande.

Det finns mängder av brutala bossar i Sine Mora. Inför varje bossfajt stannar spelet upp och man får en kort introduktion. Dessutom hamras bokstäverna i bossens namn fram på skärmen. Bossarna inkluderar såväl robotar som mekaniska bestar och varje ny boss är svårare att besegra än den tidigare.

En sak som skiljer Sine Mora från andra 2D-shooters är det faktum att man inte har någon hälsoindikator att hålla ögonen på. Det skepp man styr faller inte sönder när man blir träffad. I stället är det en tidmätare som avgör hur lång tid kvar man har att spela i varje kapitel. Träffar man en fiende ökar tiden. Blir man träffad minskar tiden.

Han har det inte lätt, den gode Tiger. Han är utmobbad av hela världen efter avslöjandet om sina kvinnoaffärer. Dessutom går det väl ärligt talat sådär på golfbanan nuförtiden. EA Sports har dock tecknat ett gigantiskt avtal med Tiger Woods, så dom kommer att fortsätta prångla ut PGA Tour-spel i all evighet. Är den senaste upplagan då något att ha? Absolut, om man kan stå ut med en ganska lång inlärningskurva.

Med Tiger Woods PGA Tour 13 har EA Sports lanserat en ny slagmekanism, Total Swing Control. I stället för att man ska böka med att försöka träffa en minimal yta på den klassiska slagmätaren (shot meter) styr man hela slaget med den vänstra styrspaken på Xbox-kontrollen. Denna funktion gör att man inte får någon hjälp på något sätt. En svajig hantering av styrspaken gör att bollen går rätt åt fanders, om man träffar den över huvud taget, det vill säga. Den nya slagmekanismen är fullständigt briljant, även om den är extremt svår att bemästra. När man får koll på ungefär hur man ska göra för att få till skapliga slag är dock känslan enorm. Här har EA Sports verkligen skapat något helt nytt. Frågan är bara ifall det finns tillräckligt många spelare som orkar prova sig fram under många timmar för att styrmekanismen ska bli en succé.

Karriärläget är en annan sak som EA Sports har lyckats med. Man börjar som amatör och försöker tjäna ihop tillräckligt med erfarenhetspoäng för att klättra uppåt i rankingen. För varje utvecklingssprång man gör tjänar man dessutom mynt och så kallade pins. Mynt kan man använda för att spela på låsta banor. Pins använder man för att förstärka någon egenskap precis innan man ska slå ut på ett hål. Så fort man har använt en pin är den förbrukad.

Det finns ett antal mindre problem med PGA Tour 13. Till exempel kan väl sägas att EA Sports sätt att ”erbjuda” extra innehåll är lite girigt. Som helhet är spelet dock mycket bra och blir förmodligen stilbildande för framtidens golfspel på Xbox.